Det är liksom inte så himla enkelt som det kan tyckas. Hjärnan säger en sak och känslorna en annan. Logiken och förnuftet har en kamp mot instinkterna och känslorna. Vem som vinner kampen just idag avgörs av vem som gör störst oväsen av sig, den lilla sköra kaninen eller det stora starka lejonet. I dag är det nog allt lejonet som hörs. Att vara ett kaninlejon innebär dock inte att man är antingen det ena eller det andra, det är liksom det som är kruxet med att vara ett kaninlejon. Att man är både och. Hela tiden. Och det kan svänga fort. Ena dagen vaknar jag upp och känner i hela mig att i dag är jag stark, idag är en bra dag. Men på väg upp från sängen kanske jag sparkar i sängbenet med tån, sedan kanske frukosten inte blir som jag tänkt mig, bilrutorna är frusna när jag ska åka till jobbet och jag blir därför försenad. Då kan hela känsloregistret utspela sig på en gång och innan jag har hunnit till jobbet känner ag mig som en liten blöt fläck som mest av allt bara vill vända hem och krypa ner under täcket och gömma mig. Alternativt krypa in i någons varma famn och bli tröstad av någon som säger att allt blir bra, att tån kommer sluta göra ont snart, att det inte spelar någon roll vad jag ätit till frukost och att det inte gör något att jag blev lite försenad av att bilrutorna var frusna. Det skulle kunna räcka så.

 

En annan dag vaknar jag och känner mig som den minsta lilla lorten i världen, inte värd någonting och alldeles tom inom mig. Den här dagen kommer bli den värsta på länge, det känner jag i hela mig. Men så upptäcker jag att min favorittröja är nytvättad och att håret ligger ganska fint idag. Sedan kanske jag möter någon som oväntat kommer fram och pratar lite med mig, kanske ger mig en varm kram och plötsligt känns allt så väldigt enkelt och bra, den bästa dagen på länge.

 

Jag har en uppgift jag har fått från ERGT-gruppen jag går. ERGT= Emotion Regulation Group Therapy. Att lära sig reglera sin känslor, att stå ut med sig själv. I mitt fall handlar det mer om att lära mig acceptera den jag är. Och kanske till viss mån lära mig förstå andra. Denna vecka har vi till uppgift att modifiera konsekvenserna av att agera utifrån sina destruktiva impulser. Vi ska skriva ner hur vi skulle kunna belöna oss när vi inte agerar utifrån våra impulser och hur vi skulle kunna ta bort de positiva effekterna av att agera impulsivt. Lätt som en plätt tänkte jag när vi fick uppgiften för snart en vecka sedan. Så förbannat svårt tänker jag nu. Jag som alltid berömt mig själv när jag gjort mig illa och straffat mig själv när jag gjort något bra. Hur ska jag kunna göra tvärt om? Jag är helt tom på idéer. Vadå belöna? Ska jag unna mig själv en godisbit varje gång? Då kommer jag få ångest av att jag äter godis och sötsaker som jag redan gör alldeles för mycket. Eller kanske lägga undan en femkrona varje gång jag motstår? Jag har aldrig några kontanter. Köpa något fint till mig själv? Jag har redan köpbegär så det räcker. Jag hoppas att jag kan få några tips nästa träff..

 

En annan uppgift vi har denna veckan är att identifiera positiva och negativa konsekvenser av vårt agerande både på kort och lång sikt. Det var lite enklare. Det är ju liksom lite mer uppenbart att om jag skadar mig själv ger det ett lugn, tröst och tillfredställelse på kort sikt, ångesten lindras, annars hade jag ju inte skadat mig själv. Dessutom är det mycket lättare att göra rent och vårda de fysiska såren som faktiskt syns än de psykiska som inte syns. Dessvärre innebär det ju alltid en risk att det ska gå lite för långt, att det går riktigt illa. De långsiktiga negativa konsekvenserna av att göra sig illa är att ångesten kommer tillbaka, och inte sällan med ökad intensitet. Då står jag där med ångest för det som var innan, dessutom har jag fått ångest för att jag gjort mig illa. Att komma på något positivt på lång sikt var dock väldigt svårt, men kanske är det just det som är meningen med uppgiften, att få oss att inse att det inte finns några positiva effekter på lång sikt...